froekensocker

Det här måste verkligen bli en long story short. Vad som hände sen var…

 

*Några dagar senare råkade jag skicka ett meddelande som var tänkt för min mormor till henne. Dagen därpå träffades vi på vägen till cafeterian (på universitetet, där man kan mötas hundra gånger om dagen utan att det är avtalat), det var lite pinsamt men egentligen ganska sött; två dagar senare fikade vi med några stycken. M. frågar vad vi gör på helgen, jag frågar om fotboll, hon svarar inte direkt, snarare „jag ska vara hemma blabla“

 

*jag har precis vant mig vid tanken att inte höra från henne på flera dagar och påbörjat min myshelg  - meddelande. 30 minuter senare träffas vi på ett ställe som ligger mellan våra lägenheter och tittar på ett asdåligt frankrike-spel.

 

*så, vad tänker man egentligen om det här: man har varit ute med en tjej man gillar, men hon måste gå eftersom hon ska upp tidigt nästa morgon. Men när man börjar känna sig illa till mods eftersom hon inte ville stanna längre lägger man märke till att hon inte går hem. Hon svänger inte in i gatan där man trodde man skulle skiljas åt. Hon följer med, hela vägen. Och man gör ingenting.

 

*hon dyker upp på midsommarfirandet, ingen kommentar innan kvällen. Jag hade sagt det två gånger, det är midsommar, har du varit där någon gång, osv. Hon dök upp, bara sådär. Det var andra vänner där, lite mer folk än vad det hade varit i vanliga fall. Det var en spänd kväll. Mysigt också,  men frågan var alltid, rör du vid mig, eller spelar det ingen roll? Jag sitter på gräsmattan med benen utsträckta, hunden som någon tagit med sig lägger sig bredvid mina ben, så för att klappa hunden måste hon nästan sitta på mina ben, när hunden har gått sätter hon sig på det sättet att hennes ben fortfarande ligger ovanpå mina. Även fast det inte hade behövts. När hon famlar cigaretterna ur min jackficka pussar hon mig på kinden, när jag pussar tillbaks ser hon lite förvånad ut. Hon går tidigare än de flesta andra.

 

*och när vår vän är full och vi sitter vid elden börjar hon skvallra. Om den där tjejen M. mötte för månader sedan, de brukar träffas och fika, fast den andra tjejen har ju pojkvän. Vännen tror att de är kära i varandra och att M. är alldeles upprörd pga pojkvännen och att det är en stressig situation. Hon vet fortfarande inte att M. och jag träffats ensamt, jag talade inte om för henne eftersom jag inte ville, att någon annan skulle blanda in sig i den här historian, och M. …?

 

*så, efter skvallerattacken letade jag efter min andra kompis, A. (tjej nr.2), som jag skrivit om tidigare. Hennes resonnemang var, säkert spelar hon lite grann, men hon var väl här pga dig. Okej. Get over it. Ta henne om du vill. Sedan förändrades samtalet och ja, i slutet hade vi nästan avtalat att vi någon gång kommer ha en, ja, affär, förhållande, ligg? Problemet: hon har pojkvän, hon med. och jag tycker inte om att vara otrogen. Men jag tycker det är något annat att vara den någon är otrogen med.

 

Ändå har det känts konstigt på flera olika sätt sen dess. Nu det där med pojkvännen som inte längre finns. Risken att de blir ihop. Risken att jag missat min chans. Är det bara ett spel, eller är det ett spel där någonting kan hända? Två personer har redan sagt att jag ska bara säga till M. att jag gilar henne. Jag är ju inte dödskär, som tur är. Men, ändå.

 

Och vad ska man göra åt den andra situationen? Jag har redan skrivit till henne att „erbjudandet fortfarande gäller“, men att hon först ska reda ut saker och ting i sitt förhållande.

 

Jag börjar längta mer och mer till portugal. Drama, bitches.

Jag kastar bollen i luften
ser var den landar
låter den studsa
ler när den stannar
vet var jag är men

det är sâna dagar man verkligen ângrar sig.

det ögonblicket du stod med mig framför min husingâng.
"sâ, det är här du bor?"
- "ja"
"hm, okej, det är ingângen alltsâ"
- "ah, precis"
"och din vän och hennes pojkvän är hemma nu med?"
- "ah"
"okej...tack för ikväll...hej"

och du följde med mig hela jävla vägen hem.
du gick ingen omväg. du gick helt fel frân början.
jag la märke till det dagen därpâ.

tvâ veckor senare är vâr vän full och berättar saker hon inte ska nämna.
det finns visst nâgon annan, ingenting jag bryr mig om i vanliga fall, jag är ingen svartsjuk människa.
men, det som gav lite säkerhet var att tjej nr 2 hade pojkvän och inte verkade göra slut med honom.
hon är singel nu.

j. säger att hon berättar för mig varför det är omöjligt att gräva i jorden idag när jag har sagt till m. att jag gillar henne. jag svarade att hon skulle hälsa sin spade.

egentligen är det här mer eller mindre en samling på bevismaterial och tankar. Jag vet inte hur ofta jag har sagt „tjejer!“ de sista veckorna. Och så igen det här enerverande sättet att spela bakvägen säger fotbollskommentatorerna och jag håller med. Ibland tänker jag „spela, spela!“ och ibland är jag så less på det. Eller, som Fiona Apple sjunger:

I’m gonna make a mistake/ I’m gonna do it on purpose

 

(seriöst, hela låten lönas och passar in här. And if you wanna make sense, what you’re lookin‘ at me for?)

 

*första tjejen i frågan („Tjejer!“) ska här kalles för M. hon är dessvärre ex till en vän till mig.( Ja jag vet osv och jag ville inte gilla henne först, men!) Jag la märke till att jag gillade henne för några månader sedan, gillandet tog dock slut efter bara några veckor. det hade funnits en kort en kort incident på något dansgolv då hon plötsligt höll min hand, inte brydde sig om att jag inte riktigt kan dansa klassiskt och kom alldeles för nära (alldeles för nära nr 1).

 

*egentligen VET jag inte alls varför jag alltid trott att hon gillat mig också. Kanske för att jag gjorde ett skämt som var mest sådär den kvällen vi dansade (nr 1.), vilket ledde till att hon spottade tillbaks sin dryck i glaset. Men jag lägger inte märke till sånt, och här pratar vi om a.l.d.r.i.g. det är verkligen konstigt om man tänker på faktumet att jag nästan alltid märker det hos andra, och mellan andra, och att jag spridit rykten om nya par två månader innan de blivit ihop. men när det handlar om MIG  -ingen chans i livet. Mig måste man gripa om axlarna, skaka och säga „jag gillar dig, du är snygg, ska vi hångla eller?“. Just nu undrar jag hur i helvete jag lyckats bli av med min oskuld.

 

*och PANG kom det tillbaks och än en gång - jag har ingen aning varför. Det var efter några veckor då jag befann mig i ett miserabelt tillstånd som inte riktigt kan betecknas som „vaken“ . sedan hände några mer eller mindre konstiga saker.

 

*för några veckor sedan fikade jag med en kompis, A. (som senare kommer betecknas som tjej 2…), som under eftermiddagen gjorde påståendet „du kommer bara vara singel i två månader till“ (hello, have you met me?) på kvällen ringde M.s och min gemensamma vän mig. Jag berättade om vad A. hade sagt (det här börjar verkligen bli komplicerat) och just då jag ville börja protestera sa vännen „om två månader är du ihop med M.“ Wtf-ögonblick.

 

*festen,  dagen därpå. Ingen-aning-varför för tredje gången, men jag trodde att det skulle hända något, och det hände visserligen mycket, men jag gick hem ensamt. Det var förfest hos M., när jag kom dit fick jag en puss på kinden (som nu påminner om skvallerbladsrubriken 04 – Daniel kysste Victoria på öppen gata! Het kyss på kinden!) – hon hoppade in i dörröppningen, puss, hoppa ut. Rörde vid mig ganska mycket innan vi skulle gå. När vi kom dit var hon väldigt nära, väldigt länge.

 

*Mellanspel, J. En annan vän till mig, eller förre detta vän, jag vet faktiskt inte längre. Hon brukar krama lite för hårt och tafsa lite för mycket, men det är hon. Hon berättade om saker den kvällen jag inte vill upprepa nu, men hon lyckades förvirra ca. 1-2 personer som trodde det var något på g mellan oss eller att jag gillade henne. Smart move, jag hade typ sagt att jag gillar M. också, så nu får man se hur det gick…

 

*en konstig rökpaus med M. sedan: Madonna, Like a prayer, „vill du dansa?“, två lagomt fulla tjejer, närdans, hennes händer i mina, på benen och höfterna, hon dansar framför mig, så att jag „måste“ krama henne bakifrån (alldeles för nära nr. 2), tre, fyra, minuter som inte verkar ta slut och sedan – en hand som drar i mig, ena sidan av kroppen lossnar från M., jag ser J. och hör något i stil med "vad bra att ni dansar sådär". Seriöst, vem  gör sådant? Long story short. M. distanserade sig resten av kvällen, till slut kände jag mig ignorerad och hon började senare dansa med en annan vän, typ hennes bästis. Tadaaaa.

 

Gary: "What was that all about?" 
Holly: "You have a date with that girl tonight!"
G: "I’m gonna be all alone. (…) What if she wants me to talk to her? Do you think she wants me to talk to her?"
H: "Of course she’s gonna want you to talk to her!"
G: "This is not good! Sometimes I say stupid stuff! The prettier the girl, the stupider the stuff!" 
H: "Look, before you speak, think about what you’re gonna say and then say it."  
G: "Or! I can keep a lot of food handy and any time I start to say something stupid I can jam it in my mouth before anything even comes out! What do you think of that?"
H: "I think you’re gonna gain a lot of weight."

(Holly & Gary, What I like about you)

Det här är en sak som man glömmer, jämt och ständigt.

Du är ung. Och även om du inte känner dig ung längre – du har fortfarande resten av livet framför dig.

Andas ut (det finns inget annat sätt att få i sig ny luft.) Andas. Ut.

Saker och ting behöver inte hända den här veckan, inte nästa vecka.

(så, fröken s., vad vill du göra? Ha en helg för dig själv, ägna dina tankar åt något som inte måste interpreteras hela tiden. Läs din bok. Slappna av. Och samla energi)

 

I. sa det idag:

Såklart känns det som om man slöste bort sin energi när man satsar på någon som kanske inte är ”värd” det; men om man tänker på sina resurser sådär och aldrig vill ”slösa” med sin energi, då händer ingenting. Man satsar på ingen och ingenting. Och då har man gått miste om livet.

 

Andas ut.

I vilken form avslappning sker är ibland underligt. Just nu är det ett hundratals funderingar kring en tjej, och det hade egentligen kunnat vara jobbigt. Det är dock mest spännande däremot och får mig att glömma en massa andra saker.

Det är till exempel skitbra att råka skicka ett meddelande till tjejen: ”hej mormor, hur är det nu? Puss, maria”    Smart move, ass!

Hela historian är naturligtvis mycket mera komplicerad än att vi träffades idag, och skrattade både åt det och att vi rodnade som fan. Kanske, kanske ska jag skriva om resten senare... men iaf har mitt lilla rasande huvud något att koncentrera sig på...

dagens fråga är: hur löser man en konflikt med en annan person - som är så långt borta att man inte ens är säker på att den någonsin existerat på riktigt - helt för sig själv?

min tunnhyade tillvaro påminner jämt om att jag aldrig lyckades hålla saker ihop. och jag vet var alla känslorna kommer från just nu. jag vet att det börjar med familjen som spricker och skiljs åt, som förändras jämt. det innebär alltid lika mycket känslor och krångel och historia i sig för att inte kännas den här gången – det blir inte bättre om det upprepas oftare, man vänjer sig inte. man vänjer sig aldrig. ett hem har gått förlorat de sista veckorna, allas hjärtan värker, det är en ny situation igen och så mångfaldig och komplicerad att allt annan skit dyker upp igen.

så, hur löser man en konflikt med en person som har valt att dra sig tillbaka så mycket att man tvivlar på själva existensen, existensen på ett „oss“ som kanske har funnits en gång i tiden och som man har vant sid vid att prata om även fast man håller på att glömma allt kring VEM och HUR och NÄR och vad i helvete hände egentligen?

Och jag vet egentligen åt vilket håll jag borde och vill gå. Jag vill lägga plåster om plåster på denna tunna hy. Även om jag inte är helt säker på om det kan läkas utan tillräckligt mycket luft.

Jag vet att drömmen som jag hade om personen för två nätter sedan var alldeles för intensivt. Det var saker som alldrig skulle hända, men sedan dess känns det som det bara låg en membran mellan henne och mig, och om jag rör mig för mycket, om jag pratar och frågar för mycket, om det finns någon sorts kontakt alls så kommer den spricka och det finns ingen gräns längre mellan mig och alla känslorna, mig och hennes liv. Jag vill inte se det och är ändå så nära som jag inte varit på länge. Och jag vet, jag står inte ut med det. Det är inte vägen längre.

Jag ska aldrig ge upp tron på det goda i människan och aldrig bli bitter och hopplös, kall och alltför kontrollerande. Jag skulle alltid, alltid välja min tunna hy över obetydligheten igen. Jag har alltid varit en person som sa „jag skulle aldrig ignorera henne OM“, i väntan på ett om. Men jag har inte så mycket mer kvar än en olösbar konflikt som hon sprang iväg från (så varför skulle hon någonsin vara intresserad av att lösa den?), minnen på något som inte alls var färdigt och i och för sig ganska vackert, och en liten liten del av mitt hjärta. Ett mini-utrymme för dig, så att jag aldrig blir den jag inte vill vara.

Well, say it now 'cause when i'm gone 
You'll be callin' but i won't be at the phone