froekensocker

dagens fråga är: hur löser man en konflikt med en annan person - som är så långt borta att man inte ens är säker på att den någonsin existerat på riktigt - helt för sig själv?

min tunnhyade tillvaro påminner jämt om att jag aldrig lyckades hålla saker ihop. och jag vet var alla känslorna kommer från just nu. jag vet att det börjar med familjen som spricker och skiljs åt, som förändras jämt. det innebär alltid lika mycket känslor och krångel och historia i sig för att inte kännas den här gången – det blir inte bättre om det upprepas oftare, man vänjer sig inte. man vänjer sig aldrig. ett hem har gått förlorat de sista veckorna, allas hjärtan värker, det är en ny situation igen och så mångfaldig och komplicerad att allt annan skit dyker upp igen.

så, hur löser man en konflikt med en person som har valt att dra sig tillbaka så mycket att man tvivlar på själva existensen, existensen på ett „oss“ som kanske har funnits en gång i tiden och som man har vant sid vid att prata om även fast man håller på att glömma allt kring VEM och HUR och NÄR och vad i helvete hände egentligen?

Och jag vet egentligen åt vilket håll jag borde och vill gå. Jag vill lägga plåster om plåster på denna tunna hy. Även om jag inte är helt säker på om det kan läkas utan tillräckligt mycket luft.

Jag vet att drömmen som jag hade om personen för två nätter sedan var alldeles för intensivt. Det var saker som alldrig skulle hända, men sedan dess känns det som det bara låg en membran mellan henne och mig, och om jag rör mig för mycket, om jag pratar och frågar för mycket, om det finns någon sorts kontakt alls så kommer den spricka och det finns ingen gräns längre mellan mig och alla känslorna, mig och hennes liv. Jag vill inte se det och är ändå så nära som jag inte varit på länge. Och jag vet, jag står inte ut med det. Det är inte vägen längre.

Jag ska aldrig ge upp tron på det goda i människan och aldrig bli bitter och hopplös, kall och alltför kontrollerande. Jag skulle alltid, alltid välja min tunna hy över obetydligheten igen. Jag har alltid varit en person som sa „jag skulle aldrig ignorera henne OM“, i väntan på ett om. Men jag har inte så mycket mer kvar än en olösbar konflikt som hon sprang iväg från (så varför skulle hon någonsin vara intresserad av att lösa den?), minnen på något som inte alls var färdigt och i och för sig ganska vackert, och en liten liten del av mitt hjärta. Ett mini-utrymme för dig, så att jag aldrig blir den jag inte vill vara.

Well, say it now 'cause when i'm gone 
You'll be callin' but i won't be at the phone