froekensocker

apparently here

eller i alla fall tre dikter, äh, dikter och dikter. ingen kan verkligen definera vad en dikt är, sâ jag definerar de här smâ utkasten som dikt, helt enkelt. de första tvâ skrivna av jon, den tredje tillägnad honom. 1.
HOPPA UR MORMORSDAMMET
OCH SKAKA
DIN FRÄSCHA UNGA VENUSKROPP!
Du är ju värre än mig
i vintras
SLAMPA LOSS!
Tänk en kort tanke
när du känner tvekan
Till exempel
"NEJ NU JÄVLAR"
Varje gång du tvekar
Du känner östrogenet,
testosteronet,
ostronet
och musslan
pirra i kroppen
Och så GÖR DU DET!
Du är fröken socker!
Du är en modig jävle ASS


2.
Du är som
en skälvande dominobricka.
Knuffa dig själv,
utmana dig själv,
SKRÄM DIG SJÄLV.
Skräm dig halvt ihjäl.
Precis som det beska
gör lingondrickan ljuvlig,
så ger dig skräcken en frihet,
en känsla av att våga,
att du är fri, stark och modig


3. Julikåthet
För länge sen sa mina tankar
Sina avskedsord
Med huvudet lämnat tom och ensam
Ligger vi nakna pâ golvet
Om nätterna
Inte är mörkret sval längre
Även det svârt I vâra lungor
Pâ dagarna vandrar vi genom öknet
Till oasen av fontäner
Når inte ens hem
Tills vâra törstiga kroppar
Är torkade igen
och jag är aldrig hungrig
men smakar salt på hela huden
en glittrande mustasch på överläppen
vill inte du smaka på den?
För jag måste erkänna
-I tiden då Byxorna är fastklistrade på låren
Vill jag att du River av em



eller sâ säger vi helt enkelt sâhär:

Kvinnorna också.  Det drama jag skrev om så mycket, det slutade visst inte som man hade önskat sig det, men det var dock underhållande – så länge det höll på. När man pratade om hur situationen egentligen stod till kändes det inte konstigt, det gjorde inte ont, det var en „okej nu går vi vidare“ känsla. Lite kallare än vad jag har vant mig vid att vara, lite mer som jag brukade vara innan jag upptäckte hur det verkligen kändes att vara ihop med någon man älskar. Och förlora den personen igen.

Jag har varit ärlig mot en tjej, jag har skrivit det där mejlet, jag väntar ibland men inte på riktigt; jag har, som hundra gånger förut, varit för blyg för att säga hej till en tjej som flirtat med mig på dansgolvet en hel natt, jag har kommit långt ifrån gamla vänner som jag inte känt mig trygg med på länge. Sånt folk som byter flickvän en efter en, som har förhållande efter förhållande. Visst har jag mindre samlag, men de förstår inte mig och jag förstår inte dem. Jag förstår inte hur en människa kan betyda så lite att man går vidare till nästa person precis efter den har gått. De tycker säkert det är tråkigt att inte ha flickvän på såhär länge.

Allt har för- och nackdelar. Allt. Även det här. Att vakna till liv igen är viktigt.  Att veta att det var RÄTT att tänka på henne så länge, till det ögonblicket man verkligen kunde säga till sig själv „men låt henne gå bara“ – för vi verkar ju leta efter helt olika saker  - är det likaså. Och om, nej, NÄR, jag träffar henne, den andra tjejen som är som hon ska vara men som jag inte ens känner ännu, är jag beredd och orkar släppa in henne.

Men för tillfället är det här ett paradoxalt tillstånd mitt i „julikåtheten“ (tack, jon) – man vet att man inte har något att ge, särskilt inte i ett fast förhållande, och samtidigt undrar man vad som är så dåligt med att ta, bara ta och inte ge, ett tag innan man orkar igen, om det finns en person som vill ge.

 

and in the spring I shed my skin 
and it blows away with the changing wind

(...)

Midas is king and he holds me so tight
and turns me to gold in the sunlight

[Florence and the machine]

 

Till en ny vår, nu.

„det är egentligen dumt att önska att ens liv vore en feel-good-movie.  I själva verket vill man ju att det är trailern till en feel-good-movie!“

Så eller liknande. Med hur många funderingar i huvudet som helst. Tre månaders sommarlov ligger framför mig, och sen? Plugg, två jobb, förhoppningsvis skrivprojekt, extrakurser? Privatliv?

t. föreslog att vänta en termin, eller en halv, till med magisterarbetet. Men, säger mamma, någon gång måste du bli klar. Men jag kommer ju vara det? Vad är viktigare? Att njuta av den tiden man har, att göra något man känner en viss passion för, eller att bli klar med något, att ha möjligheten att utvecklas efteråt och gå vidare.

2, 3 månader, sen kanske 2, 3 månader till.

Och sen måste man bestämma sig, efter hur många år? Det skrämmer mig, även fast jag har börjat vänta på det. Att det här studieprogrammet tar slut. Att vara utbildad. Att kunna gå dit man vill som en överkvalificerad jävel.

ladybugs.

 

sâ har josse varit här i en timme och man börjar prata svyska pâ en gâng.