ladybugs
„det är egentligen dumt att önska att ens liv vore en feel-good-movie. I själva verket vill man ju att det är trailern till en feel-good-movie!“
Så eller liknande. Med hur många funderingar i huvudet som helst. Tre månaders sommarlov ligger framför mig, och sen? Plugg, två jobb, förhoppningsvis skrivprojekt, extrakurser? Privatliv?
t. föreslog att vänta en termin, eller en halv, till med magisterarbetet. Men, säger mamma, någon gång måste du bli klar. Men jag kommer ju vara det? Vad är viktigare? Att njuta av den tiden man har, att göra något man känner en viss passion för, eller att bli klar med något, att ha möjligheten att utvecklas efteråt och gå vidare.
2, 3 månader, sen kanske 2, 3 månader till.
Och sen måste man bestämma sig, efter hur många år? Det skrämmer mig, även fast jag har börjat vänta på det. Att det här studieprogrammet tar slut. Att vara utbildad. Att kunna gå dit man vill som en överkvalificerad jävel.
ladybugs.
Du är allt en skönt överkvalificerad jävel du gullet!
