froekensocker

Kvinnorna också.  Det drama jag skrev om så mycket, det slutade visst inte som man hade önskat sig det, men det var dock underhållande – så länge det höll på. När man pratade om hur situationen egentligen stod till kändes det inte konstigt, det gjorde inte ont, det var en „okej nu går vi vidare“ känsla. Lite kallare än vad jag har vant mig vid att vara, lite mer som jag brukade vara innan jag upptäckte hur det verkligen kändes att vara ihop med någon man älskar. Och förlora den personen igen.

Jag har varit ärlig mot en tjej, jag har skrivit det där mejlet, jag väntar ibland men inte på riktigt; jag har, som hundra gånger förut, varit för blyg för att säga hej till en tjej som flirtat med mig på dansgolvet en hel natt, jag har kommit långt ifrån gamla vänner som jag inte känt mig trygg med på länge. Sånt folk som byter flickvän en efter en, som har förhållande efter förhållande. Visst har jag mindre samlag, men de förstår inte mig och jag förstår inte dem. Jag förstår inte hur en människa kan betyda så lite att man går vidare till nästa person precis efter den har gått. De tycker säkert det är tråkigt att inte ha flickvän på såhär länge.

Allt har för- och nackdelar. Allt. Även det här. Att vakna till liv igen är viktigt.  Att veta att det var RÄTT att tänka på henne så länge, till det ögonblicket man verkligen kunde säga till sig själv „men låt henne gå bara“ – för vi verkar ju leta efter helt olika saker  - är det likaså. Och om, nej, NÄR, jag träffar henne, den andra tjejen som är som hon ska vara men som jag inte ens känner ännu, är jag beredd och orkar släppa in henne.

Men för tillfället är det här ett paradoxalt tillstånd mitt i „julikåtheten“ (tack, jon) – man vet att man inte har något att ge, särskilt inte i ett fast förhållande, och samtidigt undrar man vad som är så dåligt med att ta, bara ta och inte ge, ett tag innan man orkar igen, om det finns en person som vill ge.

and in the spring I shed my skin 
and it blows away with the changing wind

(...)

Midas is king and he holds me so tight
and turns me to gold in the sunlight

[Florence and the machine]

Till en ny vår, nu.